Reflektioner från gårdagen 2013-09-28
Ju mer jag reser desto mer frustrerad blir jag över saker som språkbarriärer, gränser och system.
Jag vet inte hur jag ska få ner mina tankar kring det som jag vill just nu, min hjärna är mosig efter sjukdom och lång resdag (se inlägget igår).
Hur som helst. Jag vill lära känna människor och förstå hur de resonerar. Det är en orimlig tanke för mig att vi skulle vara så olika bara för att vi är födda i olika delar av världen. Därför blir det så konstigt när killar står längs med gatorna på Gili och ropar ”Hey beauty, you lost something. You’re smile” eller ”Oh, you look like sunrise and moonlight etc.” eller “I wanna be your boyfriend”. För det första förstår jag inte vad som är roligt med det. Om det är spännande att se reaktionen eller om de förväntar sig få ragg. Men det är inte det värsta. Det värsta tycker jag är hur vi behandlar dem tillbaka. Som om de var getingar och vi har lärt oss att ”om du bara sitter still och ignorerar dem så sticks de inte”. Det är ju andra människor vi pratar om och när man väl umgås med dem och spelar beachvolleyboll eller pingis är de jättetrevliga. Jag vill kunna tala deras språk för att förstå hur vi kan ha så olika sätt att bete oss men ändå kunna ha så roligt åt samma saker. Kanske är det vårt sätt att behandla dem som getingar som gör att de fortsätter att surra?
Det andra som irriterar mig är den tid det tar att resa mellan olika platser på grund av alla spärrar och köer man ska passera, alla papper man ska fylla i, stämplar som ska stämplas och tillstånd som ska köpas. Det är som att de som sitter i passkontrollerna är maskiner som stämplar en miljaaard papper om dagen som ingen sedan kommer att bry sig om. Och varför behöver Indonesien veta om jag är student eller hemmafru för att jag ska sola och plugga en vecka på någon av deras öar? Jag längtar till den dag (som jag ju inte kommer få uppleva) då världen är gränslös och människor kan resa var de vill och de balinesiska killarna på gatan kommer till Sverige och tänker att vi är getingar och sedan lär vi oss varandras språk och inser att vi är precis likadana när allt kommer omkring.
Läste precis att FNs klimatpanel IPCC släppt en ny rapport om klimatförändringarna. Tydligen är man nu 95% säker på att de är orsakade av människan och det kommer bli mycket svårt att nå två-gradersmålet. Jag blir så ledsen. Varför är det så svårt för oss att bry oss om saker om konsekvenserna inte är direkta? Varför är det så svårt att anstränga sig lite extra eller betala lite mer för att skapa en bättre miljö för människor runtomkring som drabbas värre än vi?
Samtidigt skriver jag det här när jag sitter på ett flygplan. En utsläppsmaskin som förpestar sin omgivning, och jag gör det enbart för mitt eget höga nöjes skull. Jag fick inte uppleva något nytt och jag skulle bara plugga. Nästkommande tre resor jag gör kommer också vara för att roa mig. Åå vad jag önskar att jag kunde uppfinna nya flygplan som klarar av långa resor på andra bränslen. Eller metoder för att ta tillvara på de växthusgaser som finns utsläppta i atmosfären. För samtidigt som det är för nöjes skull tror jag att man utvecklas så otroligt mycket av att se nya platser och uppleva nya miljöer. Vill ge en stor eloge till alla som faktiskt jobbar med teknikutveckling och försöker hitta lösningar. Jag hoppas att jag också får chans till det i framtiden och fortsätter med 6 sopsorteringskärl under diskhon tillsvidare och intalar mig själv att ”många bäckar små”… Mvh, ekonomen som kanske borde bli civilingenjör eller kemist eller fysiker trots allt
Ledsen för långt inlägg, bjuder på fler bilder från Gili som kompensation:
