Utkast: Aug. 25, 2014
En riktigt god jul och ett gott nytt år!
När matkoman så även i år slagit till
Efter att julbordet slukats (åt en hel burk med sill)
Har det blivit dags för mig att återigen komponera
En vers där jag över dagar som varit får reflektera
För året som gått var annorlunda på många vis
Spenderade hösten i ett land där man bara äter ris
Ja i Singapore fick jag en termin turen att plugga
Var fantastiskt, det enda jag saknade var att bugga
I övrigt var livet där som en dans
Fick se ställen jag inte ens visste fanns
Älskade äventyren på en plats där det aldrig blir kallt
Är så tacksam och glad att jag fick vara med om allt
Men det absolut bästa, vill ni veta vad det är?
Det är att komma hem till just dig som jag håller kär
Nej jag vill faktiskt ingen annanstans vara
Än bland alla fantastiska i min vänskapsskara
Med årets julrim vill jag därför er hylla
Må 2014 alla era önskningar uppfylla
Och må tomten ge er allt ni vill ha
Ni förtjänar det och än mer för att ni är så bra
Både julafton och min hälsning mot sitt slut nu går
Hoppas ni är riktigt nöjda med detta år
Och hoppas julmaten smakat och att stämningen är på topp
Att kära är nära, att ljusen inte ännu brunnit opp
Låt julmusiken från stereon strömma,
Passa på att varandra berömma
För ni är underbara på alla tänkbara sätt
God jul och gott nytt år – ni rockar fett!
Tack för den här hösten.
The End.
Epilog 2013-12-24
Nu är det över. En höst. 140 dagar. En utbytestermin i Singapore. Men det är annorlunda den här gången jämfört med förra gången jag var borta en termin. Då var jag 136 dagar i Santa Barbara och allt var nytt och spännande och jag åkte för att jag längtade bort från det som alltid varit vardag i Södertälje. Jag hade precis tagit studenten och ville ha äventyr. Jag träffade Lisen och Carro och även om jag skrev i mina sista blogginlägg då att jag inte förändrats så mycket utan kände mig som samma gamla vanliga Johanna så har den hösten nog betytt mer än någon annan för hur jag är idag. Trots det tycker jag ändå att det någonstans fortfarande är samma tjej som den sista juli i år åkte till Singapore och kom hem för fem dagar sen.
Den här gången längtade jag inte alls efter att det skulle bli dags att åka iväg. Jag var inte sugen på en ny utmaning. Eller rättare sagt kändes det inte som samma utmaning eftersom att jag inte var ensam, inte läste fristående kurser och hade gjort hela utlandsgrejen förut. Men när jag väl var i Singapore ville jag inte åka hem. Även om jag inte längtade efter det har jag fått vara med om mer äventyr och skojigheter än någonsin förut under en så lång sammanhängande period (kanske undantaget jorden-runt-resan). Jag är oerhört glad att jag fått bo med Fanny, Ellen, Alexandra och Chanel och vill rikta ett varmt tack till er för att ni varit och är så fantastiska. Kan inte tänka mig någon annan konstellation som jag velat bo med. Vi har haft så roligt, skrattat så mycket och det har varit så enkelt och okomplicerat allting. Dagar som är mindre bra har varit obefintliga. Jag sökte det inte, men fann fyra bästa vänner till.
Julen 2009 skrev jag lite klyschigt att jag, Lisen och Carro försökte leva i nuet. Carro sa alltid att ”Den som står med ett ben i dåtiden och ett i framtiden pissar på nuet”. Och hur klyschigt det än må låta tror jag att man mår bäst när man lever på det viset och jag tror också att jag blivit rätt bra på det. Vi har framtidsångest ibland och vet inte vad det ska bli av oss, men jag tror verkligen att det kommer lösa sig. Och lika lite som jag ville att avresedagen till Singapore skulle komma ville jag att hemresedagen skulle anlända. Men nu när jag väl är hemma igen är det lika roligt som vanligt och jag vill inte vara någon annanstans. Jag är glad av att leva där jag lever och göra det jag gör, och den dagen jag inte längre känner så är det dags för förändring igen.
Nu är hösten avklarad, betygen kom idag och vi blev alla godkända i samtlige kurser. *Phew* Det är jullov på riktigt. Jag har kollat på Kalle Anka och ätit godsaker och väntar på maten och tomten. Jag har träffat många av de jag saknat och älskar att leva mitt liv här med och kan se fram emot att träffa fler framöver. I januari kanske Singapore-saknaden slår till men det kommer vara mycket att stå i med uppsats i skolan och supervalår. Och jag har kvar minnena, blogginläggen och tjejerna.
Jag är nöjd med allt. På ett sätt hade det varit roligt att bo på campus och träffa fler internationella studenter. Samtidigt har det varit värt de extra tusenlappar det kostat att bo i lägenheten för att jag trivts så bra som jag gjort. Hade önskat att jag fått träffa några politiskt aktiva för att lära mig mer om systemen i landet men den kvinna jag haft kontakt med har inte kunnat eller svarat på när vi skulle kunnat träffas. Och det är nog det enda jag ångrar. Har läst igenom ett dagboksinlägg jag skrev på vägen till Singapore och inget jag oroade mig för slog in medan allt jag hoppades på gjorde det.
Jag kommer att sluta blogga nu. Det här är mitt näst sista inlägg. Tänkte lägga upp det numera traditionsenliga julerimmet också. Tack alla ni som läst och följt mitt liv i Singapore. Jag skriver mest för egen del men gläds bara av tanken på att ni också läser. Tack för alla värmande ord jag fått. Kul också att höra från Fannys, Ellens, Chanels och Alexandras släkt och vänner att även de uppskattar bloggen. Hoppas på att få följa er alla om ni någon dag ger er ut på äventyr och vem vet, en vacker dag kanske jag är på resande fot igen och bloggar mer. Tills dess önskar jag er alla en riktigt god jul, en underbar tillvaro och att vi ses på riktigt och inte bara såhär i cybervärlden. Ta hand om er!
Överraskningar och julbal – Årets sista första dagar i Sverige.
Överraskade Tina först. Hon trodde grannen skulle komma och fråga något så stirrade tomt på mig när hon öppnade dörren.
Hon: Hej.
Jag: Hej!
Hon: Hej? *avvaktande* HEEEEJ!
Sedan hälsade jag på Cissi. Kom inte in i hennes port så fick ringa. ”Kolla ut genom ditt fönster!” *klassikern*
Nästa dag köpte jag julgran med mamma och åkte sedan upp till Stockholm. Gick till Elins jobb där hon stod och hade julfika med kollegorna. Ställde mig bredvid henne och hon tittade åt ett annat håll. Hennes kollega såg frågande på mig. ”Heeej?” Elin tycker att någon står obehagligt nära henne och att kollegan beter sig konstigt. Sedan ser hon mig och inser vem det är. Men tror inte förvåningen släppte förrän nästa morgon när jag åt frukost hos henne. Så himla roligt att träffa alla igen och se hur konfunderade de blir när de inte kan placera en. Värst blick gav nog Sofia mig.
Åkte nämligen på förfest hos Julie efter att jag tittat förbi hos Elin. Det skulle vara julbal i skolan på kvällen och det var främsta anledningen till att jag bokat om min hembiljett från den 21a till den 19e. Tänkte överraska alla klasskompisar också. Tyvärr hade mitt namn inte tagits bort från den gästlista som publicerats för balen så en del av dem misstänkte att jag skulle komma hem. Men jag gjorde mitt bästa för att förvirra dem och skickade bild på min gamla biljett, bloggade falskt, sa att det måste vara någon av skolans andra Johanna Lundgrens som stod på listan och bad Hayley checka in mig på Singapores flygplats på Facebook på dagen den 20e.
Därför blev de alla förvånade och Sofia till exempel skulle posera för en bild, ser mig, kollar med tom blick, vänder tillbaka mot kameran och påbörjar ett leende samtidigt som man ser att något rör sig inne i huvudet på henne och sen tittar hon tillbaka på mig och springer skrikande fram.
Det var så himla himla roligt att se alla. Förfesten var otroligt trevlig och balen var helt fantastisk. Vi var i Skeppsholmskyrkan och maten var underbar, sällskapet supertrevligt, Carl Fohlins framförande av O Helga Natt från predikstolen var priceless och efter middagen var det liveband som spelade vals, bugg och poplåtar. Jag var i himmelriket. Gick runt med ett stort leende på läpparna hela dagen efter för att jag var så glad att ha träffat alla igen och för att jag återigen slås över hur fina vänner jag har. Åå vad ni är bra allihopa!
Sverigeeeeee 2013-12-19
Tog i alla fall flyget hem 02.00 natten till den 19e och resan gick smidigt. Såg Music and Lyrics första resan i Fannys ära, väntade några timmar i Doha, klev på ett sånt här nytt Dreamliner-plan sista sträckan och kollade på filmen om Jobs. (Polotröja idag, ett år och åtta månader sen Steve Jobs dog?!) Sov en del, och på sista sträckan var jag helt själv på raden. SkönT.
Kändes så konstigt att landa. Det första jag hörde var två främlingar som helt uppenbart båda kom från Dalarna stå och prata med varandra om dåligt väder och juletider. Sedan tar mannen till höger om mig upp telefonen. ”Aa tjenare Kenny det är Krister. Hört nåt nytt om Benny?” HUR svenskt är inte det? inga asiater så långt ögat kunde nå? Men mamma väntade på flygplatsen och sen åkte jag hem, packade upp och fick äntligen TACOS!! Första gången på 12 år som jag inte ätit ”riktig” svensk tacos på så här länge. (Äter oftast en gång i veckan.)
Checka av, checka ut 2013-12-19
Medan Ellen och Fanny försökte styra upp sina liv idag (de ska ju resa en månad till) har jag försökt göra de sista turistgrejerna jag inte tidigare hunnit med. Laddade upp med en kaffe tillsammans med de andra innan jag lämnade dem och inledde en supermegapromenad genom hela staden. Mina ben värker nu.
Skulle kolla på en park som heter Istana Park och som ser jättestor ut på kartan. Men det var visst presidentens bostad och privata ägor som bara är öppna på national holidays så den enda delen jag fick gå in i var pytteliten. Gick vidare genom en annan park, kom till parlamentet och gick in i deras besöksrum, gick in i St. Andrews Cathedral och kollade igenom psalmboken och sjöng en julsång för mig själv. Gick förbi Fullerton, åkte till Chinatown, besökte ett buddhistiskt tempel med 1000 Buddhas i och spanade in Club Street.
Vädret var det bästa Singapore bjudit på och det luktade sommar och sol. Gick och njöt och log för mig själv innan jag vandrade tillbaka till Starbucks och flickorna. Köpte en sista klänning. I natt blir sista kvällen på hostelet. Imorgon checkar jag ut och sedan är nästa destination Sverige. Kan inte förstå att hösten är slut. Uppdaterar mer när jag kommit hem.
Säger tack och adjö till delar av hösten 2013-12-18
Idag har varit sista dagen för många saker, så har passat på att ta lite avsked. Bara imorgon kvar som heldag sen, även om jag åker hem sent på fredag.
Började med att sola och bada lite där vi bodde förut. Var inte svårt att smita in där och vi tyckte vi kunde få unna oss det. När vi ändå var i krokarna åt vi en sista lunch på vår foodcourt och gav ett hejdåkort till killarna som alltid vinkar på oss.
Har insett att jag inte får med mig min Marabou-handduk hem och mindes att Sverige-tokiga Jonathan från vårt första hostel ville ha den så vi gick förbi där också och sa hejdå. Köpte på mig de sista julklapparna och sedan åt jag, Ellen och Fanny en sista middag i Clarke Quay. Slutligen tog jag en kaffe med Hayley och satt och pratade någon timme, för vi kommer inte hinna ses mer nu. Mycket trevligt!
Grattis på födelsedagen Heavy Kenta 2013-12-17
Jag är så lyckligt lottad att jag har en mängd fantastiska vänner runt omkring mig. En del av dem har ni fått möta i bloggen i höst och idag får ni den äran att höra om Hanna Slotte. Det är nämligen så att hon fyller år idag och det kräver en hyllning.
Hanna ”Robinsson-Kenta” Slotte är på många sätt en idol och förebild. Det finns ingenting hon inte klarar, ingen utmaning som är för stor för henne. Där andra ser hinder ser hon en rolig klätterställning att slänga sig över och där andra upplever en pinsam situation river hon av ett asgarv, klär ut sig i någon ful kostym och återberättar sedan historien med en smittsam entusiasm.
Hon åker skidtävlingar mot Charlotte Kalla, slänger sig ner för störtloppsbackar på längdskidor i RedBull-utmaningar och hoppar in i okända bilar på Kuba för att de spelar Boten Anna. Man har inte tråkigt en dag med henne.
Därför vill jag önska dig en hjärtinnerligt underbar födelsedag Hanna, och tacka för att jag fått nöjet att lära känna dig. Det är få personer jag saknat så mycket i höst som dig. Varje gång jag hör musik, varje gång jag ser ett gäng ”locals” spela fotboll eller dansa och sjunga, varje gång jag åker hiss eller träffar en tysk hehehe. Grattis grattis grattis och hoppas du inte är i Kina för länge för jag vill träffa dig snarast!!!
Hejdå Chanel!! 2013-12-16
I samma takt som vi kom till Singapore för cirka hundrafyrtio dagar sedan droppar familjen Lökström nu av. Alexandra flyttade ut och in med sin andra familj i förrgår och idag var det Chanels tur. Vid niotiden på kvällen vinkade vi hejdå till henne och sedan for hon tillbaka till Sverige. Om några dagar är det jag som åker och Fanny och Ellen får den sista natten på hostelet själva.
Hur Chanel lyckades komma hem är dock ett under. Hon fick ha 20 kåge (kg alltså) i den incheckade väskan och 10 i handbagaget. I morse hade hon 40 kilo totalt och fyra handbagage istället för ett. ”Men den här påsen som väger fyra kilo ska jag gömma…” Sedan köpte hon en stor handväska under dagen som också skulle ner någonstans och höll att köpa ett par skor och en ryggsäck men vi hindrade henne. ”Det är ju synd att inte köpa en ryggsäck man vill ha bara för att man inte kan ta hem den”. Ja Chanel, eller tvärt om.
Tydligen gick det i alla fall för Jeremy och Hayley mötte henne på flygplatsen och hjälpte till att mygla. Vi kommer sakna dig så Chanel, men du och jag ses om två veckor bara.
Vem var han egentligen, den där Tutankhamon? 2013-12-15
Idag har vi kommit fram till väldigt mycket bra på jämställdhetsfronten. Allting började egentligen för någon dag sedan när vi diskuterade ordet ”hens” vara eller icke-vara samt tveksamma benämningar på diverse saker. Kom till slut fram till att Ho Chi Min City är för mansdominerat och är som att vi skulle döpa om Stockholm till Olof Palme-staden. Nej vet ni vad, Hen Chi Min City är det ända rimliga.
Idag insåg vi också att Tutankhamon, vars liv och personlighet stått högt upp på agendan för våra samtal på sistone, också har ett namn som inte är hållbart. Diskuterade lösningar på detta, såsom Snoppiskhamon. Men det blev fel åt andra hållet, så vi funderade på något mer könsneutralt. Lilltånkhamon t.ex. eftersom alla har en lilltå. Men nej, kändes inte heller rätt.
Plötsligt kom vi på det. Med tanke på att alla människor i olika hög grad någon gång drabbas av så kallade väderspänningar, så även förmodligen Tutankhamon själv, är det ända rätta namnet för honom numera Pruttankhamon. Han är tydligen balsamerad och inlindad med gas-bindor.
För att citera Pruttankhamon själv: ”Hellre en gasbinda i vädret ett oväder i gasbindan” *insiktsfullt* *visdomsord* *sommanbrukarsäga*
Pruttankhamons grav ligger visst på Cypern. Det är oenigheter om vem som har rättigheterna till graven vilket kan förklara delar av situationen på Cypern som vi funderat mycket på i höst. Och konflikterna mellan turk- och grekcyprioter. Det är lite som att relationerna mellan USA och Kuba är dåliga efter kapprustningen i rymden som Kuba som bekant vann då Che Guevara blev landets första man på månen.
Igår landade Alexandras familj i Singapore och Alexandra flyttade ut från vårt hostel. Idag åt vi brunch med dem och var på Sentosa och solade. Jag var visst stressad för att jag kommer hem på lördag och vill vara brun så jag släppte på vissa av mina principer och nu ser jag ut som en tomat i ansiktet. Det är fint. I övrigt är det fantastiskt att få träffa allas familjer för dels är de så mysiga men sedan är det så spännande att få se ens vänner i deras ”hemmiljö” och se vad som varit med och format dem till dem de är.
Riots i Little India 2013-12-14
Vi har checkat in på ett hostel i Little India, tydligen i slummen enligt vissa säkra källor. Det märker inte vi något av, men vad man däremot märker är spåren efter något som hände här medan vi var i Vietnam. Det var nämligen uppror i Little India. Det är första gången det händer i Singapore på 40 år och det var en full person som hade omkommit efter att av en olyckshändelse blivit överkörd av en buss. Folk hade tydligen blivit galna och en massa sägs ha varit fulla och gett sig ut på gatorna och bråkat och slagit sig fram. Har hört någon annan historia också om att någon backade in en bil i ett skylfönster men vet inte exakt omständigheterna. Nu kanske ni blir oroliga för vår säkerhet men det fungerar inte så här. Det ska nämligen aldrig ha varit säkrare att vara här än nu. Polisinsatsen är fördubblad och man ser för första gången uniformerade poliser gå omkring i stora gäng på gatan. De brukar nämligen oftast vara civilklädda annars så vi ser dem mycket mer sällan än i Sverige.
En sak som är fascinerande med Little India är också att det BARA är män här. Och då menar jag verkligen typ 90-10 i förhållandet män/kvinnor. Kvinnorna är kvar i Indien. Men det är så himla speciellt att gå omkring här med så många människor som hänger ute om kvällarna och knappt någon är kvinna. På vårt hostel däremot har vi äntligen hittat alla de tjejer som vi inte sett tidigare när vi rest. Alltid bara varit en massa grabbgäng överallt. Tänk att de skulle vara på just Footprints Hostel allihopa.
Luciatåg eller kareokebar? 2013-12-13
Hemma i Singapore igen följde jag, Ellen och Alexandra med Jeremy och hans chefer på karaoke. Det är det enda vi sagt hela hösten att vi verkligen måste göra i Asien men ännu inte gjort. Vi hade nästan börjat ge upp idén när de ringde och frågade om vi skulle med men vi är så glada att vi fick chansen att göra det. Aningen hesa men oerhört lyckliga är vi alltså nu tillbaka i Singapore för min sista vecka här.
Alla dockor ska behandlas med respekt 2013-12-12
Sista dagen i Vietnam utforskade vi Vietnam. Gick till Ho Chi Mins mausoleum där hans döda kropp alltså ligger, ett museum om honom, nåt tempel, ett vapenmuseum, en marknad, manikyr och pedikyr, middag i stan osv. Skulle gå på en dockshow också men hotellpersonalen gjorde en Tyson och sa att det gick en föreställning 21.15 när det inte gjorde det.
Fanny: It feels like Johanna and Chanel are those who would most appreciate a puppet show.
Chanel: Well, that depends. I don't really like zoos and circuses etc.
Vi: Whaat?
Chanel: Yeah, I mean it depends on if they treat the puppets with respect or not.
Vi: Whaaaaaaat hahahahha!!
Då har Chanel alltså blandat ihop puppets och puppies och sett framför sig en massa hundvalpar som springer fram och tillbaka på scenen. Inte riktigt det som var planen. (Vi pratade engelska för att Lorenzo var med oss)
I övrigt vill jag bara gratulera Alexandra och Ho på den dag då ni gifter er och för att ordet mansran inte omsluter din makes. Och sen blev det inget firande av Fanny fyra år för hon fyller tydligen fem nästa dag.
Halong Bay 2013-12-11
Mindre provocerande var den buddistiska munk från Portland, Oregon (lite som i 50 shades of Grey) som var med oss. Han hade blivit munk för 8 år sedan men haft sitt eget tempel i 30 år. Hade blivit buddist när han rest i Indien och träffat inspirerande lärare varav en hade suttit fängslad i 18 år, blivit torterad varje dag och ändå omvänt hela fängelset till buddism. Det var väldigt intressant att prata med honom så han satt med oss på lunchen och när vi ändå var i gång passade jag på att paddla kajak med honom också. Inte varje dag man får göra det med en buddistisk munk från USandA.
Vi paddlade genom några tunnlar i ett berg bredvid en flytande by. Sedan åkte vi och tittade på en enorm grotta och sedan åkte vi tillbaka. Resan hem tog extra låg tid eftersom att en av muskelknuttarna glömt sin 2000-euros kamera vid grottan så vi vände en bit men sedan regrettade han vändningen och vi fortsatte hemåt till slut ändå. Som tur var verkade de hittat kameran så han och hans kompis fick vända själva med guiden sen.
Guiden: Här kan man bli kidnappad och tagen till Kina och såld som prostituerad. Ni ska vara glada att jag inte gör det.
Min paddelkompis den buddhistiska munken med ajpäädden i högsta hugg.
Det är ofta folk som vill komma fram och ta kort med oss. När vi landade i Vietnam och stod i passkontrollskön kom till exempel en tjej fram och ställde sig bredvid Fanny, sa "Okay", och sedan tog hennes pojkvän ett kort på dem båda innan Fanny hann säga så mycket som ches. På båten ville först denna koreanska kvinna ta kort med mig så deras guide gjorde det. Sedan ville han verkligen skicka den bilden till mig som att det skulle varit jätteviktigt för mig men bluetoothen fungerade inte så för att vara snäll bad jag att få ta ett kort med henne med min kamera. Ellen var inte sen att haka på. Så detta är helt enkelt en random koreansk kvinna framför ett random vietnamesiskt berg.
Chanel övervakar.
Bland risfälten 2013-12-10
Tåget var två timmar sent imorse så vi var lite oroliga när vi vaknade att vi hade missat stationen. Var inte helt hundra på att vi skulle av på slutstationen. Men det gick bra till slut och en man stod med mitt namn på en skylt och väntade. Det var kul för så har ingen gjort förut. Kände mig väldigt viktig.
Åkte minibussen ca 1 h upp till samhället Sapa där vi blev bjudna på frukostbuffé på ett hotell där vi också mötte vår guide och lämnade våra väskor. Sedan gav vi oss ut bland risfälten för en 12 km lång hajk. Tyvärr var det lite dimmigt så utsikten begränsades men det var ändå väldigt vackert. Fick sällskap av ett dussin lokala kvinnor som pratade med oss så gott de kunde på den engelska de lärt sig av turister. De gjorde också små kransar och gräshästar till oss och deras närvaro var ett trevligt inslag i upplevelsen förutom att de sedan hoppade på en med en massa smycken vi inte ville ha men kände oss tvungna att köpa. Halvvägs framme stannade vi och fick lunch och sedan gick vi genom tre byar. Bäst var när vi fick titta in i en skola och när vi träffade ett gäng flickor som stod och dansade och de frågade om vi ville dansa lite med dem. Sedan satte de på Last Christmas på högtalaren och jag fick skaka loss med små söta barn!
När vi gått genom den sista byn blev vi hämtade med minibuss tillbaka till Sapa där vi gick runt, blev tvingade att köpa fler armband och fick middag på en svinkall restaurang innan vi åkte tillbaka till nattåget hem. En lång resa för kort tid men ändå mer än värt det!
Från Ho Chi Min till Hanoi 2013-12-09
Kvinnan som jobbar på vårt hostel är så himla mysig. Vi reserverade en natt här innan vi åkte till Mui Ne och igår kväll när vi kom tillbaka hade vårt gamla rum blivit upptaget så hon hade fixat ett nytt. Det var ett rum med typ 10 sovplatser men hon såg till att vi fick vara ensamma. Två toaletter och två duschar också. Och jättebra frukost, för enbart 30 kr. Kungligt.
Flög upp till Hanoi på förmiddagen. Planen är att vara i Sapa, risfälten uppe i norr, imorgon och sedan Halong Bay och Hanoi dag två och tre här. Bokade biljetter för allt detta på flygplatsen och sedan var det mest väntan innan vårt nattåg upp till Sapa skulle gå. Väl ombord spelade vi kort och sen gosade vi in oss i filtarna i slaferna och sov.
Taxichauffören: Jag har två fruar men behöver hitta några nya nu.
Skotra och pulka i sanden 2013-12-08
Jag och Chanel har varit på skoter-och pulka-äventyr idag. Ja inte som i Sverige förstås, utan med moped-skoter och med plastmattor nerför röda sanddyner.
Det var helt fantastiskt. Har aldrig sett så många motorcyklar/mopeder som i detta land och det var så roligt att vara en del i det. Vi åkte in till fiskestaden Mui Ne och kollade på alla båtar i vattnet och på en massa små hus och gränder. Letade efter en marknad som vi aldrig hittade men kom i alla fall fram till några röda sanddyner till slut. Tre supersöta vietnamesiska damer hjälpte oss att bära och putta och ta kort när vi slängde oss ner för dynerna i ett enda stort sandmoln. Har aldrig varit såhär sandig förut. Skulle finnas vita sanddyner en bit bort också men de skippade vi. Åkte tillbaka och solade lite till innan vi tog bussen tillbaka till Ho Cho Min. Har äntligen läst ut min bok också, såååå skönt!
Första intrycket 2013-12-07
Ellen och Chanel gick till polisstationen idag för att anmäla stölden ur försäkringssyfte. Var den konstigaste polisstationen någonsin. Satt en kille utan tröja och i bara shorts där inne och fanns knappt någon skylt som sa att de var på rätt ställe. Polisen kunde inte ett ord engelska heller så de fick ringa vår reception på hostelet för att kunna få fram något.
Sedan solade vi och badade igen. Läste mer bok som aldrig tar slut. Gick ut och åt middag som bästaste Ali-santa bjöd oss på som tack för att vi fixat allt med lägenhetssökande i augusti och utflyttning nu. Tack själv Alexandra! Ditt sällskap hade räckt som belöning.
Kvällens lärdom: Första intrycket spelar ju ändå ingen roll första gången man träffas. /Konstig polack på beach baren
En stulen plånis 2013-12-06
Uppe med tuppen, utvilad efter en tidig kväll igår (jag och Chanel i alla fall) tog vi en 6-timmarstur med buss till Mui Ne, ett kustsamhälle som ska vara ett av Vietnams bästa. Sov första halvan, störde övriga på bussen med skrattattacker andra halvan. Men det var ju mitt på dagen då så det var okej. Chanel frågade. Och dubbelkollade.
När vi hoppade av fortsatte bussen att åka med hälften av våra väskor kvar på den. Upprörande tyckte vi, inget konstigt alls verkade de tycka. Efter ett tag hade bussen vänt på sin slutstation tror vi och då kom de tillbaka med väskorna. Inte så effektivt system.
Hittade ett fint boende och solade och badade. Försökte förgäves bli klar med the never ending 50 shades of Grey, sista boken. Så trött på den men vägrar sluta läsa innan en bok är slut.
På kvällen gick vi till en beach club med två tjejer från Västerås som vi träffat och åt middag. Stannade och tog en öl och pratade med en konstig australiensare och sedan började vi dansa. En ännu konstigare vietnames dansade också på dansgolvet och han rörde sig helt spårat. Men vi tyckte väl lite synd om honom och släppte in honom i vår ring. Var inte många där så alla hoppade väl mest runt. Plötsligt kommer en liten tjej fram, hon är typ 5 år och dotter till DJ:en och vi hade bett henne hålla ett öga på våra väskor som låg precis bredvid där vi dansade. Det var som sagt bara kanske 20 personer där, 99 procent västerländska backpackers och vi hade druckit två öl. Ändå säger tjejen att hon sett någon gå iväg med Ellens plånbok och mycket riktigt är den borta. Tillsammans med den vietnamesiska killen. Vi hade hört att det är mycket stölder här men förväntade oss det verkligen inte just där. De som jobbade var väldigt hjälpsamma men det är såklart omöjligt att få tillbaka den. Så himla dumt.
Vietnamkrigets offer 2013-12-05
Vi bor på ett hostel som kostar 5 dollar per natt inklusive bra frukost och eget rum med dusch och toa för oss fem. Vi skulle åkt och tittat på några tunnlar från kriget idag men Alexandra och Lorenzo som skulle möta upp oss efter deras Kambodja-resa satt fast på en buss så vi hann inte. Gick istället till en marknad, ett independence palace, ett posthus, ett stadshus, ett café, en mysig restaurang och ett museum om kriget.
Det sistnämnda är det mest gripande museum jag varit på. Det är helt ofattbart vilka brott som begicks under de 17 år av krig som härjade landet. Ett rum var fullt av bilder med folk som utsatts för Agent Orange och andra kemiska vapen. Går inte att förstå hur människor kan bli så vanskapta, få sådana missbildningar. Knölar på hela kroppen, huvuden större än resten av bebisen, armar och ben som saknas, ansikten som är utdragna och förvridna. Ville inte ta så många bilder för jag vill inte behöva ha dem i mitt fotoalbum, inte behöva se dem när jag ska titta på glada bilder från resan. Men de har fastnat på näthinnan och kommer ta tid att få bort. Det värsta är att vi inte förstår till vilken nytta. Det känns som ett krig som pågick bara av envishet, för att ingen ville ge upp. 42 000 människor har dött efter kriget av minor som blivit kvar. 6,6 miljoner hektar land förstördes. 3 miljoner dog i kriget. Det går inte att ta in men vi ber en stilla bön att det aldrig någonsin sker igen.
På kvällen tog jag och Chanel en massage och gick på en matmarknad som var supermysig. Satt och pratade minnen och mor-och farföräldrar och grät en skvätt. Fin dag på många vis.
